Från mig som suttit bredvid hundratals sörjande – och lärt mig att det inte finns ett rätt sätt
Hon satt på den bruna stolen av trä i visningsrummet och vred på sin ring. Mannen hade varit död i tre veckor.
”Är det konstigt”, sa hon tyst, ”att jag inte har gråtit än?”
Hon tittade upp, och i hennes blick fanns något jag känt igen så många gånger förr.
Inte sorg först.
Skam.
Sorg vid dödsfall kan se olika ut och många undrar om de sörjer på ”rätt sätt”.
Det är en av de vanligaste frågorna jag fått under alla mina år i begravningsbranschen. Inte ”vad händer nu” eller ”hur ska jag orka?”.
Utan: gör jag det här rätt?
Människor som just förlorat det dyrbaraste de äger sitter mitt emot mig och oroar sig för att de sörjer på fel sätt.
Att de gråter för mycket. För lite. Att de skrattar på begravningen. Att de inte skrattar alls. Att de är arga. Att de inte är arga nog. Att de redan efter en månad börjat le igen – eller att de efter två år fortfarande inte gjort det.
Och varje gång vill jag säga samma sak.
Det jag tänker säga nu, om du läser detta. Lova mig att du försöker tro det:
Det finns inget rätt sätt att sörja.
Det finns bara ditt sätt.
Och det gäller oavsett hur din sorg ser ut just nu.
Myten som plågar oss.
Det första jag vill att vi gör oss av med är idén om sorgens fem faser. Du har säkert hört talas om dem. Förnekelse, ilska, köpslående, depression, acceptans.
Den modellen formulerades 1969 av psykiatern Elisabeth Kübler-Ross – och beskrev egentligen döende patienter, inte sörjande efterlevande.
Modellen har aldrig kunnat bekräftas av forskning.
Ändå har den blivit en sorts måttstock som vi mäter oss själva mot. ”Jag är väl i ilska-fasen nu.”
”Borde jag inte ha kommit till acceptans snart?”, som om sorg vore en checklista och vi själva en elev som ska bli godkänd.
Modern sorgforskning säger något helt annat.
Margaret Stroebe och Henk Schut, två av världens mest erkända sorgforskare, beskriver sorgen som en pendling. Vi rör oss fram och tillbaka – mellan att känna förlusten och att leva vidare i vardagen. Mellan att gråta och att skratta. Mellan att vara ute med vänner och att stänga dörren och inte orka något.
Båda rörelserna behövs.
Det är själva pendlingen som är läkningen.
Kvinnan som inte hade gråtit än
Tillbaka till kvinnan i visningsrummet.
Hon hade inte gråtit än, men hon var inte ensam. Jag har mött många människor vars sorg sett annorlunda ut än vad omgivningen väntat sig.
Mannen som tre dagar efter sin frus död ringde och ursäktade sig för att han varit ”lite konstig på telefon” – han var fortfarande i chock men trodde det var ett karaktärsfel. Dottern som efter att ha begravt sin pappa frågade om det var fel att hon kände sig lättad.
Hennes pappa hade varit sjuk länge. Hon älskade honom.
Och hon var lättad. Båda kunde vara sanna.
Det jag har lärt mig av att sitta bredvid alla dessa människor är att sorg inte ser ut som vi tror.
Sorgen ser inte ut som på film.
Den ser inte ut som i de där minnesböckerna. Den ser ut som ett liv – rörigt, motsägelsefullt, mänskligt.
Någon glömmer plötsligt att den döda är död, vänder sig om i affären för att säga något.
En del kan inte sluta städa medans andra skrattar på begravningen av nervositet fast det inte menar att skratta.
Någon går till graven varje dag. Någon tittar på foton och skriver av sig. Och någon annan gråter inte alls – som kvinnan i visningsrummet.
Allt det är okej.
Det vi sällan säger högt
Vi lever i ett land som är ovanligt dåligt döden. Ofta gömmer vi den och tystar ner den.
Vi skickar gärna blommor till anhöriga och tänder ljus i minnesrummet och säger
”hör av dig om det är något” – och menar det – men vi vet inte riktigt vad vi ska göra när någon faktiskt hör av sig.
Resultatet blir att den som sörjer ofta hamnar i en konstig sorts ensamhet. Inte ensamhet från människor – det finns oftast människor runt omkring – utan ensamhet i själva känslan. Den där känslan av att alla andra rör sig vidare medan man själv står kvar och inte kan förklara varför.
Och så lägger vi till skammen. Skammen över att fortfarande sörja efter sex månader. Över att inte sörja efter två veckor.
Över att vara arg på den döda. Över att sakna någon som inte var snäll. Över att livet faktiskt är ganska bra ibland, fastän det inte borde få vara det.
Den skammen är onödig. Den är inte din – den är vår.
Den är något vi som samhälle har lärt oss,
och som vi måste lära oss av med tillsammans.
Det enda som faktiskt hjälper
Om jag efter många år nästa hela mitt vuxna liv får dra en enda slutsats är det den här: det som hjälper
sörjande människor är inte råd. Inte tidsplaner. Inte faser. Det enda som
faktiskt hjälper är att någon lyssnar. Riktigt lyssnar. Utan att vilja fixa, lösa, peppa eller vidare till nästa fas.
En människa som får berätta om sin sorg – om och om och om igen, i sin egen takt – läker.
Inte för att orden är magiska, utan för att hjärnan långsamt börjar smälta det ofattbara. Berättandet är själva läkningen.
Det är ofta där samtalsstöd kommer in. Inte för att den som lyssnar har svaren – för det har ingen – utan för att en utomstående person kan rymma något som kanske blir för tungt för de närmaste. Familjen sörjer också. Vännerna har sina egna liv.
Men i ett samtalsrum får du vara den enda i berättelsen, så länge du behöver det.
Det räcker att någon lyssnar – det är därför jag finns
Kvinnan i visningsrummet, hon med ringen och den uteblivna gråten, ringde mig några månader senare.
Då hade tårarna kommit. De kom mitt under en helt vanlig promenad, när hon såg två trastar på en gren.
”Han älskade fåglar”, sa hon på telefon. Och så grät hon igen medan jag bara höll luren mot örat.
Innan vi la på sa hon något jag aldrig glömt: ”tack för att du inte sa att det skulle gå över.”
Det går inte över. Det förändras. Du lär dig leva bredvid det. Sorgen är priset vi betalar för kärleken – och kärlek är värd varje tår,
varje skratt på fel ställe, varje månad utan tårar, varje promenad där två trastar plötsligt får dig att stanna.
Du sörjer inte fel. Du sörjer som du är. Och det är tillräckligt.
Om du känner att du vill prata med någon – jag finns här när du är redo.
